Jenny
Tunedal

No. 107 / Marzo 2018




Jenny Tunedal
(Malmö, 1973)

Traducción de Petronella Zetterlund

Poeta, traductora, editora y crítica literaria. Nació en Malmö, Suecia, en 1973 y reside en Estocolmo. Ha publicado cinco libros de poemas: Hejdade, hejdade sken (2003), Kapitel ett (2008), Du ska också ha det bra (2009) och Mitt krig, sviter (2011). Los poemas aquí presentados son parte de Rosor skador (2017, 'Rosas daños'), su libro más reciente, que es "una colección de poemas sobre madres, hijas, demencia y pérdidas de la memoria, los valores, la identidad y el amor", en palabras de la editorial sueca Wahlström & Widstrand. Rosor skador está nominado para Augustpriset, el premio literario más prestigioso de Suecia.


 
De Rosas daños (Rosor skador, 2017)


Fruktan & ilskan

Är det ett slags hat. Eller bara tomhet. Är tomhet avstånd. Liknar de varandra. Helt.
Och en sorts nollpunkt som kan finnas. Utplåningen. Den utplånas.
Genom att allt tas bort. Långsamt och lite i taget. Eller ett skred. Med vilje.
Jag vill aldrig vara instängd på avdelningen mer. Eller i huset. Du vill kanske att jag ska älska dig villkorslöst. Eller inte alls. Vilket som är lättast. Det går inte. Tydligen obrukbart.
Som alla dessa år. Inga enskilda dagar men alla incidenter. Slösad tid.
Jag vill aldrig mer se dig. Din ryggtavla. Varför är den böjd och omöjlig. Som en bön.
Gör du min vilja betydelselös. Röjer dig eller mig ur vägen.
Till synes motståndslöst. Ger du upp dina förmågor. Att älska. Tala. Betrakta. Glädjas.
Det är som om ingenting finns. Hur kan det då ha funnits. Det förflutna är ingenting. Bara vår vilja att värma och värna varandra. Jag vet inte om du minns kärleken när den var någonting annat. Ur tidens gap. Någonting du längtade efter mer än dig själv. Kanske vill du bara se ditt eget ansikte. Kanske vill du bara känna igen dig. En enda gång. Jag skymmer hela tiden någonting. Utsikten kanske. Eller vattenytan eller en eld. Din eld. En del av dina obrutna horisontlinjer. De sträcker sig i sidled. De sträcker sig bakåt i tiden och i rummet. Ingen vet hur långt med havet är stilla och mycket gammalt. Och du längtar efter det. Hur kan man älska och minnas en plats eller en död mer än en människa och vem gör det. Du älskade kanske dig själv på den platsen. På andra platser. Nu är du redan på väg. Du packar i flera månader som inför en rymdfärd. Du packar i flera månader som inför ett krig eller en vapenvila som bröt samman. Ingen kommer att älska dig så.
Näktergalen sjunger för sista gången ikväll. Näktergalen sitter i naturen, inte trädet utanför huset. Det är så man måste tänka. Den sjunger inte till någon. Den kommer att återvända och återvända. Intill tidens ände. Rakt genom min rädsla.




El temor & el furor

Es un tipo de odio. O solo vacío. Es vacío distancia. Se parecen. Del todo.
Y una forma de punto cero que pueda existir. La aniquilación: es aniquilada.
Gracias a que todo es borrado. Lentamente y poco a poco. O un alud. A propósito.
Jamás quiero volver a estar encerrada en el asilo. O en la casa. Tal vez quieras que te ame incondicionalmente. O nada de eso. Lo que sea más fácil. No se puede. Por lo visto inservible.
Como todos estos años. No los días particulares pero todos los incidentes. Tiempo perdido.
Nunca te quiero volver a ver. Tu espalda. Por qué está encorvada e imposible. Como una oración.
Convertirás mi voluntad en algo insignificante. Te quitarás a ti o a mí de en medio.
Aparentemente sin resistencia. Cedes tus capacidades. De amar. Hablar. Observar. Alegrarse.
Es como si nada existiera. Cómo puede entonces haber existido. El pasado es nada. Solo nuestro deseo de calentar y cuidar la una a la otra. No sé si recuerdas el amor de cuando era otra cosa. Desde las fauces del tiempo. Algo que añorabas más que a ti misma. Quizás solo quieras verte tu propia cara. Quizás solo quieras reconocerte. Una sola vez. Tapo siempre la vista de algo. La vista quizás. O la superficie del agua o un fuego. Tu fuego. Una parte de tus líneas horizontales ininterrumpidas. Se expanden lateralmente. Se expanden hacia atrás en el tiempo y el espacio. Nadie sabe hasta dónde pero el mar está calmo y es muy antiguo. Y lo añoras. Cómo puede uno amar y recordar un lugar o una muerte más que a un ser humano y quién lo hace. Te amaste quizás a ti misma en aquel lugar. En otros lugares. Ahora ya estás en camino. Tú haces la maleta durante meses como ante un viaje espacial. Tú haces la maleta durante meses como ante una guerra o una tregua que se rompió. Nadie te amará tanto.
El ruiseñor canta por última vez esta noche. El ruiseñor está en la naturaleza, no el árbol frente a la casa. Es así que hay que pensar. No canta a nadie. Volverá a volver, y volver. Hasta el fin del mundo. A través de todo mi miedo.